ny bloggadress...latsastillsdulyckas.bloggplatsen.se

Det där sms-et kändes faktiskt lite skumt..

Fick av D imorse att han hade drömt om mig i natt. Och jag antog ju att det inte var nåt snällt, för han vill ju inte veta av mig nu för tiden. Men tydligen så hade han blivit rasande över att jag hade legat med nån random snubbe. Men jag tyckte väl inte att det var någe snällt över att han hade blivit rasande över mig, men då sa han att det betyder ju att jag fortfarande älskar dig.
Trots allt.
Men för inte allt för längesen så sa han att han inte älskade mig längre, men nånstans så tror jag ju egentligen att det dära messet ligger närmare sanningen än det han sa för nåra veckor sen..
Kändes dock skumt att se dom orden igen. Men kanske lite bra och fint ändå...hmm..

........

Tror jag har kommit på varför denna vecka hittills har varit lite låg och gråaktig för mig.
Jo, jag fyller ju år på lördag och det brukar ju vara såhär varje år vid denna tid, att jag inte mår så bra. Men jag fattar inte riktigt varför egentligen, men jag gillar bara inte att fylla år. Slutade med det för flera år sen. Och det är inte det dära att man blir äldre, det stör mig inte det blekaste, men jag gillar bara inte att fylla år. Och speciellt inte i år, när jag inte får vara med mina barn. Jag kommer mest bara att sakna.
Sen att man bara blir bortglömd på sin dag gillar jag inte heller. Man säger ju varje år att det är väl inget att uppmärksamma att man blir ett år äldre och så är det väl kanske.
Men jag tror att många, många, många ljuger när dom säger att man inte vill bli uppmärksammad. Det är väl aldrig fel att få se att folk bryr sig om en när man fyller år. Eller när det tex är jul.
Jag tror inte att det är många som sticker under stolen (om man verkligen frågar) med att det är lite kul att tex få en tårta, en present eller en julklapp. Alla vill väl känna sig liiite speciell nångång.
Jag vill gärna det, men jag är väl som alla andra, att jag säger en sak, men i mitt inre så vill jag gärna nåt annat.

Värdsliga saker som världens bästa Carlsson skulle säga..

det slog mig..

för en stund sen att jag fyller år nästa lördag och jag kommer inte kunna spendera min födelsedag tillsammans med mina barn. Det slog mig så hårt så att tårarna infannsig som ett blixtnedslag. Det har aldrig hänt förut, att jag intehar spenderat min egna födelsedag med mina barn. Det känns tungt. Alla viktiga dagar detta år iaf kommer att bli helt annorlunda och det sörjer jag lite. Det är jobbigt, för jag vill vara med mina pojkar.
Menjag är ju dock med dom näst bästa i mitt liv på min 30 års dag, det lindrar lite kanske.
Vi får väl se hur det känns när lördagen kommer.

Och har jag otur så kommer jag få vara utan mina barn denna midsommar också.

jeez...

håller det på att gå utför igen eller? Eller så ärdet bara så att jag är så gröndävulskt less på att ha det såhär. Inga pengar, nånsin. Inte kunna ta mig till mina barn. Ingen bil. Sjukskriven. Inga pengar. Hoppas verkligen att jag kommer hitta mig ett bra ställe där jag kanfå arbetsträna, så jag får komma ut och bli lite mer som folk. Hoppas jag vinner tävlingen på dennism.se .. Skulle vara fett med najje att få ett litet pick me up, det förtjänar jag tycker jag. Hoppas han tycker det också :P

träsmak i arslet...

kola i skallen och i sjukt stort behov av en slant. Det är jag just nu, stolarna är sjukt osköna, barnen och deras dispyter och D´s beteende är kolaframkallande och pengarna skulle sitta fint för att kunna köpa smör, mjölk, the basics, som inte har funnits i detta hushåll på ett par dar. Jag ser INTE fram emot när skitpappret tar slut...yieekes!! Och det är på väg ditåt. Det som är bra med att det är tomt i både kyl, frys och skafferi är att jag äter mindre och förminskar mitt monster till magsäck.

Allt känns bara avslaget på nåt sätt. Som en ljummen dr pepper typ och det är det värsta som finns...

Är det verkligen så??

Att det alltid är förståeligt att folk "hatar" mig? Jag vet ärligen inte vad som hände, hur jag kunde göra som jag gjorde. Men det är INTE bara jag som gjort fel och jag har aldrig gjort det med "berått mod", har aldrig velat såra eller förstöra. Men nu får jag stå mitt kast och det är nånstans oki, jag har gjort fel. Men jag vill nånstans fortfarande tro att jag är en fin människa, en som ställer upp för dom jag älskar och kan lyssna utan att säga nåt...osv...den människan vet jag att jag är. Men alla kan göra misstag, men jag är dock inte den enda "to blame".